jii

Bara för att jag inte har skrivit någonting här på flera månader så betyder inte det att jag inte lever, för det gör jag faktikst. Jag har bara inte haft lust, tid eller behov av att skriva något. Jag har gjort en hel del sedan sist skulle jag tro, bland annat den där Thailandsresan, som kanske inte blev som jag sa från början, om än bättre. Jag har faktiskt inte så stor lust att skriva något här nu heller, så därför tänkter jag inte skriva mer än så här just nu. Kanske bjuder jag på någon bild från Thailand, kanske.

J

Jag har spenderat hela min söndag i soffan, sett på flera filmer och ätit en hel del godsaker. Detta har resulterat i en kulmage och ett illamående. Jag borde ha lärt mig att det inte går att äta en påse chips, dip och godis och samtidigt skölja ner detta med cola utan att jag ska överväga att ta mitt eget liv.

Min tumme som gick sönder för en månad sedan läker bra, den är stel som en pinne och en aning större än den andra tummen. Tydligen kan det ta upp till sex månader innan den blir normal igen, om den nu blir normal igen. Hur som helst kan jag åka fiddy igen, men fortfarande finns det ingen bakbroms...vilket jag kanske borde se till att ordna.

Jag har varit rätt aktiv den senaste tiden, jag och mina två yngre bröder har legat i här hemma. Hallen som såg ut som ett slagfält har nu blivit renoverad och fin. Det enda jag egentligen har kvar att göra invändigt nu är att sätta lister, måla lite fönster och dörrar och sedan de två lite större projekten att renovera toaletten och badrummet. Att måla är inte så roligt, därför kommer det förmodligen dröja ett tag innan jag orkar ta tag i den biten.

Emma undrade hur det gick med båten. Den är lagad och ligger förmodligen i vattnet nu, dock kan jag inte ta åt mig någon ära för det. Jag tröttnade på att jag aldrig lagade den, så jag sålde den till en vän som hade mer tid och lust än mig. Det känns inte riktigt värt att ha en båt här i Sverige, vädret tillåter kanske en och en halv båtutflykt om året.

Om två och en halv månad sitter jag på flyget till Bangkok, förmodligen är jag livrädd. Jag har inte tänkt så mycket på resan den senaste tiden, förmodligen för att jag inte gjorde annat ett tag, och förmodligen för att jag har tusentals andra saker att tänka på och ordna upp innan. Men nu börjar min hjärna släppa in tankarna om resan igen. Det känns fortfarande som att det är en evighet kvar, det kommer säkerligen kännas så fram tills dagen innan jag reser. Det är nog rätt bra, då slipper jag bli nervös.

Livet slutar aldrig förvåna mig, hej!

Helgen har varit rätt händelserik, samtidigt som den har varit ganska lugn. I fredags körde jag omkull med crossen. Detta resulterade i över tre timmar på akuten. Där konstaterade de efter många om och men att tummen var rejält ur led, jag gick sy ihop de två öppna sår som skapats då tummen tvingats bakåt i en väldigt onaturlig position. Nu har jag ett fint bandage, tre stygn och en stödskena på tummen. Dessutom var det någon AT-läkare eller liknande som missbedömde allt från början, hon sydde två stygn, vred och drog i tummen och ångrade sig sedan, förberedde mig för narkos och operation. Tur nog dök en skicklig ortoped upp och lagade mig snabbt och smidigt. En undersköterska vid namn Siw tvättade och plåstrade om mitt knä, även fast jag sa att det var lugnt. Nu knaprar jag penicillin och alvedon, är sjukskriven och väldigt lycklig.

Det var meningen att jag skulle visa bilder på skadorna och röntgenbilden här, men det verkar vara något fel så det fungerar inte att ladda upp bilder. Kolla in min facebook om det intresserar!

Den välkomna solen har börjat göra mig brun, det var förmodligen mer än 3 år sedan jag var brun sist. Jag är för rastlös för att ligga och pressa i solen, men försöker lösa sånt på annat sätt. I torsdags började jag vattna gräsmattan bara för att ha en anledning till att få stå i solen. Bilen blev även tvättad, vilket kändes väldigt onödigt då den var gul av all pollen igen efter bara någon timme. Men vad gör det egentligen, det är bara en bil.

Nu behöver jag sömn, i morgon väntar Svetlana med borren på slottstorget, rotfyllning för 3600 kronor står på schemat. Någon som vill byta?

Någon människa sa till mig att jag inte ska hålla fast vid saker som inte får mig att må dåligt. Det är faktiskt väldigt logiskt, men ibland blir det mest självklara suddigt. Att ha någonting hängandes i luften, som får mig att vilja sticka knivar i min egen kropp borde inte vara så svårt att göra mig av med. Men när jag väljer att ta bort det här som får mig att må väldigt dåligt, det enda i hela mitt liv som egentligen får mig att må dåligt. Samtidigt som jag väljer bort det, så väljer jag bort någonting som skulle kunna få den mest deprimerade människan i världen att känna världens största lycka. Jag har fått lära mig att man ibland måste ta beslut som kan verka idiotiska, men att det ibland är den enda vägen att följa. Är detta ännu ett stort misstag kanske, eller den enda utvägen?

Jag önskar ibland att jag var en fiskmås, det vore enkelt.

Det här har antagligen varit den värsta dagen i mitt liv.

Mina grannar har perfekt klippta gräsmattor, nästan som på en golfbana. Deras buskar är ansade efter exakta mått, symetrin är skrämmande. Deras rabatter är fyllda med blommor och örter i regnbågens alla färger. Aldrig ligger det ett gruskorn på uppfarten. Min gräsmatta har jag aldrig klippt, buskarna har vuxit sig så vilda att de har börjat bosätta sig på mitt tak. Nog för att jag har fina blommor i mina rabatter, men mina blommor nöjer sig inte med att stanna kvar där, de har spridit sig långt ut på gräsmattan. Kort sagt, jag måste se till att få lite ordning på min gård.

Min biljett jag hade bokat den 2 oktober fanns tydligen inte, istället fick jag en biljett den 1 oktober. Det är mycket jag måste ordna innan jag kan sätta mig på planet och koppla bort Sverige från min hjärna. Vaccin, visum och pass är bara början, att välja rätt ryggsäck är bara det en hel vetenskap! Men nu är jag på väg, om några månader börjar ett av mitt livs största äventyr.

I natt tog jag det första steget mot mitt livs antagligen största äventyr. Jag bokade en enkelbiljett till Bangkok den 2:a oktober, helt ensam. Ha då  i åtanke att jag aldrig har flygit förr, längst bort från mitt trygga hem jag varit är Tjeckien, Slovakien och länderna däromkring. Att jag ska åka till en stad med 10 miljoner invånare, flera långa mil hemifrån är egentligen ganska sjukt, att jag gör det ensam är ännu sjukare. Nu väntar några långa månader av sparande, jobbande, planerande och längtan.

Godnatt!

Jag tillhör som en väldigt stor grupp människor de som ibland gör misstag. Ibland gör jag stora misstag, så stora att det får konsekvenser som gör att mitt liv förändras väldigt mycket, både på gott och ont. Ibland gör jag små misstag som jag inte hinner reflektera över ens, men även dessa formar mitt liv. Jag har gjort misstag i dag, jag gjorde misstag i går, förra veckan, under månaden,  förra året som jag sa hej då till för 5 månader sedan, jag har helt enkelt gjort misstag hela mitt liv. Men vet ni vad, jag är bara en helt vanlig människa, precis som alla andra.

Det är inte bara misstag som gör att livet tar nya vändningar, min uppsägning till exempel har gjort att jag börjat tänka på ett helt annorlunda sätt. Min fasta punkt här känns inte längre så viktig, skulle någon ge mig tillräckligt med pengar så skulle jag sälja huset i dag. Jag har tidigare inte haft någon större längtan till att resa och se världen, eller jag kanske bara inte har prioriterat det. Nu planerar jag en resa som innebär att jag kommer vara borta i minst tre månader, jag hoppas på mycket längre. Jag har börjat sälja av mina alla djur, som jag för några månader sedan aldrig skulle ha tänkt på att sälja. Renoveringen av huset känns inte längre som något jag måste göra nu, jag behöver inte ett blänkande badrum just precis nu.

Jag har haft en hel del oflyt den senaste tiden. Jag tänker inte gå in på alla saker i detalj, men man kan säga att nästan allt som skulle kunna gå åt skogen har gjort det. Nu hoppas jag att det gamla ordspråket "efter regn kommer solsken" visar att det stämmer, jag behöver flyt, tur och lycka. Jag behöver ljus i min tillvaro, något att se fram emot har jag redan...vita stränder, djupa djunglar och nya människor. Fram tills att jag får uppleva det där behöver jag känns lite lycka, igen.

Då var det gjort, det sinnessjuka straffet, död genom hängning har genomförts. Jag sörjer själva händelsen och situationen, inte Saddam. Jag har ju tidigare talat om vad jag tycker om att någon kan dömas till döden, det är fel! Det antagligen enda jag och Carl Bildt har gemensamt är föraktet mot straffet Saddam fick. Bush, som inte är ett dugg bättre än vad Saddam var tyckte att hängningen var "en viktig milstolpe", men tjena!

Ni som tycker jag har fel i att jag inte gillar hängningen kan fundera över det här. Jag får min cykel stulen, och eftersom min cykel blev stulen går jag och stjäl en ny cykel. För om någon tar min cykel kan ju jag ta någon annans. Den personen som jag stal cykeln ifrån märker att dennes cykel är stulen, och även han går och stjäl en ny cykel. Så där håller det på, i all jävla evighet! Det hela blir bara en ond cirkel, det går runt och runt och tar aldrig slut.

Man kan alltså inte släcka eld med eld, om jag har dödat tio personer och fälls för det menas ju det att mord är fel, man får inte mörda någon. Hur kan man då dömas till döden, hur kan man lagligt bli avrättad när man själv har blivit dömd och tillsagd om att det är fel att döda?!

Det kan jämföras med att någon som döms för våldtäkt själv blir våldtagen, eller att någon som döms för misshandel blir misshandlad. Om det är så jävla fel att folk blir dömda för det, tillsagda att det är fel så ska väl inte staten gå och göra samma sak!

Och kungafamiljen, Eddie Meduza, "allmän värnplikt" (vad då allmän, hur många tjejer tvingas åka till Östersund i 30 minus?), regeringen och allt äckligt klagande på invandringen kan dra åt helvete!

Det är lustigt, alltså det där med drömmar. Jag har inte drömt en mardröm på säkert över 8 år, men i natt drömde jag två. Det var två drömmar, där den ena börjar bli diffus. Det var mardrömmar i den mening att jag gjorde hemska saker, inte att det hände mig någonting hemskt. Jag var rätt ledsen när jag vaknade, för jag ville inte vara den människa jag blivit i drömmen. Som många vet kan ju känslan av att drömmen var verklig hänga kvar i några sekunder, som känns som flera minuter efter att man precis har vaknat. Men även fast jag hade dessa två overkligt hemska drömmar så fanns det hela tiden inslag av fina bilder, någons dotter var till exempel väldigt söt. Hon var säkert 6 år och tyckte om mig, trots allt hemskt jag gjort i drömmen.

Nu tänkte jag riva lite tapeter, eller så ligger jag kvar här i sängen.

Då var jag där, jag är ägare till ett radhus i Norrsundet. Hur konstigt det än kan låta, så trivs jag bra här. Två veckor har gått sedan jag tog alla mina ägodelar och flyttade in, någon direkt ordning har jag inte fått ännu. Eftersom huset är ett dödsbo, och hon som bodde här innan mig har bott här sedna 50-talet är standarden (förutom köket som är nytt) inte direkt 2007, tapeterna i sovrummet har förmodligen suttit här sedan 1957, det syns rätt väl på slitningen under lampknappen. Av någon underlig anledning var de som bodde här innan mig väldigt förtjusta i strukturtapeter, något jag inte gillar då det är väldigt jobbigt att ordna till väggarna så att det går att tapetsera och måla dem. Hur som helst har jag lite slipning av väggarna i vardagsrummet kvar, sedan kan jag tapetsera där. Sovrummet blir säkerligen tapetserat snart det med, jag måste bara komma underfund med hur jag ska göra där. Resten av allt som ska göras tänker jag inte på just nu, man ska göra en sak i taget, eller max två för att det ska bli bra.

Jag har förresten inte bara köpt ett radhus, jag har även köpt en bil. Inte vilken bil som helst, utan en ford mondeo kombi -96 års modell. Om jag bara fick någon av kattena att konvertera till hundlivet och om jag skaffade en fru och två barn så vore mitt svenssonliv fulländat, fast just nu är jag rätt nöjd så som det är (att ljuga är fult, ingen är nöjd).

Om det här hade fortsatt att vara en anonym blogg, då skulle det här inlägget ha burit en helt annan karaktär. Innehållet skulle vara för personligt för någon annan att läsa, därför får alla de ord som då hade kommit stanna i mitt kära huvud. Jag ångrar lite att jag gjorde den officiell, och samtidigt är jag för lat för att skapa en ny blogg.

Jag ville säga grattis till dig när du fyllde år, men det vore dumt.

Att jag har den där månen spelar kanske inte någon större roll i dag. Det skulle nog inte spela någon roll om jag hade månen som kretsar kring jorden i dag. För i dag har jag blivit uppsagd från mitt jobb, nedskärningar pga effektivisering är väl i princip skälet. Det värsta av allt är att jag inte skulle ha behövt bli uppsagd, men pga att facket har så stor makt fick de företagsägarna att gå med på deras krav om att två av deras medlemmar, som faktiskt varit anställda kortare tid än jag, skulle få stanna så får jag gå. Orättvisa kan man fråga sig, visst är det orättvisa så det smäller om det. Jag har yrkat ogiltlighetsförklaring och om inte det går igenom har jag yrkat skadestånd, går inte det igenom går jag vidare till domstol.

Det ordnar sig alltid, brukar jag förklara för mig själv.

Även fast jag så väl vet att jag inte behöver ta åt mig av vad någon människa tror sig veta om mig så gör jag det, och ännu mer när en människa som borde veta bättre inte dementerar det. Egentligen borde jag inte ens lägga ner den här energin som jag lägger ner nu på att skriva om det, men Mia Törnblom misslyckades med att bygga upp mig till en så stark person att jag bara kan skratta åt det. I morgon är det dock en ny dag, och då skiter jag faktiskt i vad en person som inte känner mig TROR om mig.

I sommar kommer jag ha en båt som är fem meter lång, jag fick köpa den till ett skamligt pris av min föredetta chef på konditoriet, en omgång med sandpapper och lite färg så fungerar den riktigt bra i sommar. Jag tänker åka ut till en fin ö, grilla, bada, dricka öl och fiska. Jocke med gitarren följer med som trubadur, en sån där med t-shirt, skäggstubb och avklippta jeans.

Nu gömmer jag mig i en annan värld i några timmar.

Mina ögon är nyvakna, så nyvakna att jag till och från inte ser någonting. Ögonen är uppsvällda och ljuset från mitt fönster gör nästan ont. Gårdagens smärta i axeln sitter fortfarande kvar, den har tydligen spridit sig till mitt vänstra knä också. Kunde jag somna om efter att jag har vaknat, då skulle jag ha sovit just nu.

I går någon gång på kvällen sa min pappa "ska du skriva det i din blogg", jag tror jag svarade ja och därför tänker jag skriva om det i dag. Det hela handlar om att jag och Peter var ut till några små vattendrag i skogen i går kväll och letade efter mindre vattensalamander, grodor och paddor. Med en varsin ficklampa hoppade vi omkring i mörkret och vi fick faktiskt se ett gäng vattensalamandrar och grodor. Nu kanske det bara är jag och Peter som ser charmen i det hela, och det kan jag kanske på ett sätt förstå.

Nu ropar mitt garn!

Ärligt mina vänner, Napoleon pizzeria som ligger i dalapalatset måste vinna alla tänkbara priser när det gäller att ge sina kunder fel pizza. I dag beställde jag en "Amed", en halvinbakad pizza med fläskfilé, tomat, bearnaisesås och lite annat. Istället för min pizza med fläskfilé fick jag en jävla kycklingpizza, som dessutom inte ens var halvinbakad! De två gånger innan pizzan i dag har det varit lika, har beställt en "Mexicana" utan lök, och sedan fått en hel massa lök på pizzan. Den första gången ringde jag och var arg, så han lovade mig en gratis pizza nästa gång, den gången beställde jag också en "Mexicana" utan lök, och fick självklart pizzan med lök på. Slutsaten är ju att det inte går att handla där, punkt.

Annars är jag bakfull, och jag har kommit fram till att vi människor (läs jag) inte är gjorda för att dricka två dagar i rad. I morse vaknade jag i mitt badrum, jag använde en handduk som täcke och jag skakade i säkert en timme efter att jag hade tagit mig till sängen. Nästa helg kommer bli riktigt jäkla nykter!

Om någon känner sig sugen på att packa ner mina tillhörigheter i kartonger så är denna någon väldigt välkommen hit, för jag orkar inte engagera mig i min egen flytt.

Den 1 juni. Dagen då jag stressade ihop två tårtor till min syster och åkte 35 mil i en bil utan ac, under årets varmaste dag. Kvällen då jag kunde sitta i kalsonger på min baksida kl 23:30, med mina katter nedanför mig, utan att frysa. Det som höll på att bli min död under dagen, räddade min kväll. Det har varit en bra dag, helt enkelt.

Jag försvann där ett tag, tynade bort och glömde vem jag var. Kanske hade det pågått längre än vad jag kan tänka mig, men när man är blid, då ser man ingenting. Mina ögon ser igen och det går inte att förblinda dem igen, jag ser för bra för det. Någonstans i mitt liv stannade jag, trodde att jag behövde någonting och strävade efter det till 100%. I dag vet jag att det inte är det jag behöver. Det kan vara en trygghet jag sökte, tryggheten fanns redan hos mig själv, jag såg den bara inte. Nu tänker jag leva för mig själv, för jag är faktiskt viktigast för mig själv. Utan mig själv är jag ingenting, och då kan jag heller inte ge andra någonting. Mitt liv är nu, det är även ditt!

Efter att ha jobbat fem nätter börjar jag känna mig rätt sliten, att ställa om sig mellan förmiddag, eftermiddag och natt varje vecka är inget jag ens önskar min värsta fiende. När jag en gång i tiden jobbade dagtid, önskade jag att jag fick jobba skift. Nu skulle jag mer än gärna byta igen.

Jag börjar känna av lyckan som solens värme sprider. Att vakna och se min stora gröna syrenbuske träffas av solens strålar utanför mitt sovrumsfönster ger mig ingen anledning till att ligga kvar i sängen. Jag har sett den där busken varje morgon sedan oktober förra året, den hade fortfarande löv då. Löv som hade tappat all sin gröna färg och sakta förvandlats till bruna, gula och gråa nyanser. Jag har sett hur löven dag för dag fallit till marken, hur grenarna agerat stöd åt den första snön som föll. Jag har legat under mitt täcke timmar i sträck, medans den stackars busken har fått stått ute i den bitande kylan och varit övertäckt med fluffiga snöflingor som samlats i stora skaror på dess grenar. Jag har sett hur den första knoppen har tittat fram, hur de sakta och stilfullt utvecklades till små gröna blad. Om några veckor stor min buske i blom, jag har sett den där busken i snart ett år, men jag har ingen aning om vilken färg blommorna den bär har. När jag får veta, då är sommaren här!

Uppdatering från sängen:

Mina ögon har varit lite väl suddiga den senaste tiden. Blommorna har smått börjat blomma, och färgen, den är lila! Nu ska jag somna, och senare vakna upp mitt i en underbar dag!

Jag kom hem från en rock ´n rollbåt i fredags, utsliten som få. Sedan dess har jag nästan konstant legat i min säng med datorn i mitt knä, bredvid mig har min nya fina katt legat och varit gullig. Jag bestämde mig nyligen för att den ska få heta Torsten. Den gamla katten skulle heta Killroy, men efter att ha sett att det faktiskt inte var någon pung hon hade mellan benen fick hon ärva namnet efter min gamla katt Kitten Deluxe, hon kallas nu alltså Kitten (men hon blir aldrig Deluxe). Det som är bäst med Torsten är att han alltid vill sova med mig och att han är så kelig, det har Kitten aldrig varit, hon är mest konstig och vill helst sova på golvet eller i badkaret.

Om två veckor flyttar jag också, jag flyttar tillbaka till samhället jag lovade mig själv att aldrig flytta tillbaka till. Jag flyttar till ett radhus i Norrsundet, och jag börjar faktiskt bli en aning nervös, även fast jag vet att det kommer bli riktigt bra där ute. Det kan ju inte bli fel när en ensam kille på 23 år köper ett radhus i ett område där den yngsta som bor där är typ 50 år, att det dessutom är 4 mil till stan och att jag inte har tagit körkortet ännu gör ju saken mycket bättre. Men, jag har ju öppen spis i alla fall.

Jag vet inte om ångesten jag haft i kroppen hela kvällen beror på att jag knappt lämnat den här sängen på flera dagar, på flytten eller något annat. Det är ju förvisso söndag, kroppen har väl blivit van att känna ångest var sjunde dag helt enkelt. Ibland får jag ångest för att jag har ångest också, men det tar vi en annan gång, nu tänker jag sova!

Ögonlock, tyngre än bly. En kropp som vill sjunka genom madrassen och fortsätta ner under jorden. En hjärna som inte längre orkar tänka. Det jag allra helst skulle vilja göra nu är att ligga kvar här i min säng, somna med datorn på magen och vakna upp i morgon till en skinande sol. Tyvärr kommer jag absolut inte få uppleva det jag önskar, åtminstonde inte just i kväll. Jag jobbar i natt.

Jag har 20 minuter kvar innan jag måste åka till jobbet. Jag borde hänga tvätten som redan har legat för länge i tvättmaskinen. Jag borde testa min nya dammsugare, hälla ut skurvattnet som stått i flera dagar. Jag borde göra någonting som jag ta med mig och äta i natt, och samtidigt borde jag röja lite i köket. Men jag kommer inte göra någonting av det där, för jag behöver inte, och ingen går sönder om jag inte gör det.

En enkelbiljett, en 60 liters Everestryggsäck och en Willmaguide - Thailand, det är allvar nu. Om fyra månader står jag som ett frågetecken på Bangkoks flygplats, helt otroligt ensam. Min enda plan för resan hittills är att jag ska vara borta i mer än 3 månader, och att jag ska ta mig till Koh San Road när jag landat. Sedan får ödet bestämma allt, precis allt.

Min lilla lilla bror fyllde 18 år i dag, han som nyss var kortare än en smurf har växt upp och blivit stor. Han börjar bli mer och mer lik mig och min närmsta bror Kristoffer också, till utseende en del, men väldigt mycket till beteende och humor. Jag och Kristoffer behöver bara se på varandra för att förstå vad den andra tänker på, ibland behöver vi inte ens ha ögonkontakt för att förstå vad den andra tänker på.

Min klocka ringer 04:50 i morgon, det betyder att jag inte kommer få mycket sömn i natt, godnatt!