En öppen dislokation

Helgen har varit rätt händelserik, samtidigt som den har varit ganska lugn. I fredags körde jag omkull med crossen. Detta resulterade i över tre timmar på akuten. Där konstaterade de efter många om och men att tummen var rejält ur led, jag gick sy ihop de två öppna sår som skapats då tummen tvingats bakåt i en väldigt onaturlig position. Nu har jag ett fint bandage, tre stygn och en stödskena på tummen. Dessutom var det någon AT-läkare eller liknande som missbedömde allt från början, hon sydde två stygn, vred och drog i tummen och ångrade sig sedan, förberedde mig för narkos och operation. Tur nog dök en skicklig ortoped upp och lagade mig snabbt och smidigt. En undersköterska vid namn Siw tvättade och plåstrade om mitt knä, även fast jag sa att det var lugnt. Nu knaprar jag penicillin och alvedon, är sjukskriven och väldigt lycklig.

Det var meningen att jag skulle visa bilder på skadorna och röntgenbilden här, men det verkar vara något fel så det fungerar inte att ladda upp bilder. Kolla in min facebook om det intresserar!

Den välkomna solen har börjat göra mig brun, det var förmodligen mer än 3 år sedan jag var brun sist. Jag är för rastlös för att ligga och pressa i solen, men försöker lösa sånt på annat sätt. I torsdags började jag vattna gräsmattan bara för att ha en anledning till att få stå i solen. Bilen blev även tvättad, vilket kändes väldigt onödigt då den var gul av all pollen igen efter bara någon timme. Men vad gör det egentligen, det är bara en bil.

Nu behöver jag sömn, i morgon väntar Svetlana med borren på slottstorget, rotfyllning för 3600 kronor står på schemat. Någon som vill byta?

Lev i dag, i går är redan historia.

Den 1 juni. Dagen då jag stressade ihop två tårtor till min syster och åkte 35 mil i en bil utan ac, under årets varmaste dag. Kvällen då jag kunde sitta i kalsonger på min baksida kl 23:30, med mina katter nedanför mig, utan att frysa. Det som höll på att bli min död under dagen, räddade min kväll. Det har varit en bra dag, helt enkelt.

Jag försvann där ett tag, tynade bort och glömde vem jag var. Kanske hade det pågått längre än vad jag kan tänka mig, men när man är blid, då ser man ingenting. Mina ögon ser igen och det går inte att förblinda dem igen, jag ser för bra för det. Någonstans i mitt liv stannade jag, trodde att jag behövde någonting och strävade efter det till 100%. I dag vet jag att det inte är det jag behöver. Det kan vara en trygghet jag sökte, tryggheten fanns redan hos mig själv, jag såg den bara inte. Nu tänker jag leva för mig själv, för jag är faktiskt viktigast för mig själv. Utan mig själv är jag ingenting, och då kan jag heller inte ge andra någonting. Mitt liv är nu, det är även ditt!